Trasig!
Kategori: Allmänt
Chockad Arg Ledsen Besviken Frustrerad Sorg Rädsla Orättvist Trasig... Finns inte ord nog att beskriva mina känslor just nu.
I Januari fick jag besked att jag har bröstcancer... besked som kommer som en jävla pungspark. Som alla andra som får något dåligt besked så undrar man VARFÖR? Jag röker inte, har ej festat kopiöst i mitt liv, rör på mig ganska måttligt, äter kanske inte super nyttigt men är väldigt långtifrån värst. Har ingen annan i släktet vad vi vet som drabbats av bröstcancer.. men ändå är det jag som inte ens då fyllt 32 som får diagnosen. Orättvist!!!
Började med att jag plötsligt kände en knöl vid vänster bröstvårta som inte kändes bekant, gjorde mig inte speciellt rädd men tänkte de va bäst att kolla upp då jag har/hade implantat i brösten. När jag ringde första gången va det oktober har jag för mig, fick först invänta min mens för att se om knölen försvann, annars skulle jag kontakta bröstenheten igen. Mensen kom och gick, tog nog ytterligare 1 vecka för mig att ringa men fick snabbt tid för att kolla upp. Väl där så vart de fört palpering, fick remiss för mammografi, sen vart de ultra och allt visade en förändring i mitt bröst. De ville ta ett cellprov så fick en nål instucken i bröstvårtan. Långt ifrån det skönaste jag varit med om :( Va så rädd när förstod att det troligen rörde sig om cancer. Där låg jag,.. skakandes som ett höstlöv och grät. Visste redan då att svaret inte skulle bli något positivt. Väntan va fruktansvärd.. 4 veckors väntan på hur mitt och min familjs liv skulle behöva förändras, väntan kändes något så fruktansvärt lång.
Julen kom, nyår kom.. sen 3e januari fick vi besked. Det rörde sig om en cancer, de kunde dock inte se vilken för cellprovet va för litet. De erbjöd mig 2 val, ta en större nål för att ta cellprov igen och kanske ha turen att rädda bröstvårtan/bröstet. De kunde dock inte garantera att de får tillräckligt med celler ändå så jag sa fuck it och bad dom operera bort knölen direkt. Jag kan leva utan bröstvårta, bara dom tar bort skiten. 19e januari... dagen efter min födelsedag så vart jag av med min vänstra bröstvårta och de tog även bort 2 lymfkörtlar för att kunna se så inte dom innehåller förändrade celler. Nu väntade en ännu längre väntan på svar vilken cancer det rörde sig om.
6 veckor i mörkret av alla tankar som cirkulerar. Kommer jag ens får se mina barn växa upp? Behöver jag utsätta min familj för denna oro, cellgifter och allt annat skit? Kommer jag dö!! Jag vill inte dö.. är så sjukt nöjd med mitt liv. Har 2 fina barn som driver mig till vanvett. Har en make som jag älskar och som älskar mig i vått och tort, som även han driver mig till vanvett. Jag trivs med mitt jobb, det går bra i skolan.... tränar och har mina vänner.. är inte redo att lämna allt! 27e februari fick jag beskedet, Cancer in situ!
(De sa andra saker om min cancer med som nu är som en dimma i minnet, har återbesök den 16e och då ska jag fråga mera nu när allt är mer insjunket.)
Stadium 0 eller cancer in situ (cancer på platsen) innebär att cancern endast växer i de cellager där den uppstått. Det är en mycket tidig cancerform som kan betraktas som ett förstadium till bröstcancer.
https://www.cancerfonden.se/om-cancer/brostcancer
Därför blev även beskedet att de vill operera bort hela mitt vänstra bröst. Trots att beskedet va vad vi hoppades på, att den inte är spridningsbar i detta skede... så vart jag ledsen. Jag skulle behöva ta bort något som va en del av mig, något som jag tillochmed gjort större efter graviditeten då brösten ändrats och jag ville försköna dom igen. Tvi fick jag för min ytlighet.
Fick ha mina "finare" bröst i 2 år... nu har jag istället inget vänster bröst och får vänta ytterligare för att proverna ska utesluta att någon annan cancerform legat gömd under implantatet. Så sjukt allt. Kan dock inte ångra mitt besked att förstora brösten, utan dom hade jag troligen inte upptäckt knölen lika snabbt och en annan utgång för allt detta hade kunnat ske.
Under operationen satte kirurgen in ett inlägg som kallas Expander. Den ligger under bröstmuskeln (mina andra inlägg va framför muskeln) och den ska fyllas på varannan vecka tills den kommer upp i samma storlek som mitt andra bröst. Har inte tillräckligt stor bröstmuskel för att få rum men rätt strl. så måste töja på den :/ Sen i sommar blir det ytterligare en operation. 3 operationer i loppet av 6 mån... hade kunnat ha roligare alltså :(
MEN... som det ser ut nu så slipper jag cytostatika (cellgifter), strålning och troligen all form av efterbehandling. Förhoppningsvis så är det operationer och sen försöka leva utan att va rädd för min egna kropp. Försöker hålla modet uppe, finns dom som absolut har det 100 gånger värre än jag.
Kände bara att jag måste få ventligera av mig... få sörja.
Många tycker säkerligen att "äsch det är bara ett bröst. Går ju återskapa" och ja de är sant.. men är endå en del av mig dom tagit bort. Kommer alltid va ärrad och ha en påminnelse över vad som hänt mig. Kommer endå få ha utsatt min familj för något jobbigt och jag kommer alltid behöva leva med att jag faktiskt känt på min egen dödlighet.
Snacka om att livet är bra skört egentligen. Jag va inte jätte osund innan, men kommer absolut göra lite andra val.. dock inte sluta unna mig lite ibland ;)
Till er som stoppar den där ciggen i munnen eller väljer att leva på något annat riktigt skadligt och osunt sätt som ni har makten att ändra på.... TÄNK OM TÄNK RÄTT GÖR BÄTTRE VAL!!
